Press, press,press
Är pressad nu, pressad, stressad, och förtvivlad. När man har som mest att göra är det inte läge att få någonslags känslomässig meltdown. Och vem får all min mentala lava på sig? Jag själv och mannen. Denna gången (för det har hänt förut och kommer hända igen) så har jag dock hållt inne med ganska mycket, så mannen har inte fått så mycket lava på sig. Men då är det mer till mig. Vilket gör det svårt att prestera något i skolan, eller för mig själv. De är svårt att läsa, andas, svårt att bara vara. Kan inte slappna av, är på helspänn helatiden utan att få nåntng gjort. Allt bara bubblar utan att ta vägen nånstans,bra bubblar, bubbel, bubbel, bubbel....
Jag brukar gå å träna när allt känns så här, så att jag kan komma ifrån 1 timme, ladda batterierna och tänka på nått annat. Men slemsäcken,den jäkeln sätter stopp för det. Ska gå till sjukgymnaten efter jag fått Csn...
En annan sak är att jag längtar hem! Jag vill vara i Göteborg, åka lite spårvagn, gå i slottskogen, äta på Axel thai, och träffa mina vänner. Jag har så sjuktmycket hemlängtan! Vill krypa ner med mannen i sängen och veta att det kommer vara så mer än två nätter. Men det är ett jättearbete och en 7,5 poängskurs kvar innan jag får komma hem.
Save the rainforest frogs!
// Sissel
